(November 4, 1592 - April 27, 1656), also known as Gerrit van Honthorst and Gherardo della Notte, was a Dutch painter of Utrecht. He was brought up at the school of Abraham Bloemaert, who exchanged the style of the Franckens for that of the pseudo-Italians at the beginning of the 16th century. Margareta Maria de Roodere and Her Parents by Gerrit van Honthorst (1652) Oil on canvas, 140 x 170 cm. Centraal Museum, UtrechtInfected thus early with a mania which came to be very general in the Netherlands, Honthorst went to Italy in 1616, where he copied the naturalism and eccentricities of Michelangelo da Caravaggio. Home again about 1620, after acquiring a considerable practice in Rome, he set up a school at Utrecht which flourished exceedingly. Together with his colleague Hendrick ter Brugghen, he represented the so-called Dutch Caravaggisti. In 1623 he was president of his gild at Utrecht, where he had married his cousin. He soon became so fashionable that Sir Dudley Carleton, then English envoy at The Hague, recommended his works to the earl of Arundel and Lord Dorchester. In 1626 he received a visit from Rubens, whom he painted as the honest man sought for and found by Diogenes.  Related Paintings of Gerard van Honthorst :. | De Verloochening van Sint Petrus | Margareta Maria de Roodere and Her Parents by Gerrit van Honthorst | Frederik Hendrik (1584 - 1647), prince of Orange | Portrait of William II, Prince of Orange | Detail of Margareta Maria de Roodere and Her Parents |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Henri Leys
(18 February 1815 - 26 August 1869), also known as Henri Leys, was a Belgian painter and printmaker. Henri Leys was born and died in Antwerp. He studied with Mathieu Ignace Van Bree (1773-1839) at the Koninklijke Academie voor Schone Kunsten in Antwerp and then with his brother-in-law Ferdinand De Braekeleer (1792-1883). At the start of his career, he worked with the Belgian Romantic painter Egide Charles Gustave Wappers (1803-1874). Both artists were interested in nationalistic subjects painted in styles that owe much to the example of 16th- and 17th-century Flemish painting. In 1835 Leys went to Paris where he visited the studio of Eugene Delacroix and met Paul Delaroche. During the 1840s, Leys began painting scenes set in 16th-century Antwerp, combining details studied from life with a deliberately archaizing style reminiscent of 16th-century German painters like Albrecht Derer and Quinten Matsys. Some of the pictures have specific historical subjects, but others are genre scenes. With these pictures, he earned a following among many younger artists in Belgium as well as a considerable reputation in France, where he won a gold medal at the International Exhibition in Paris in 1855 for his historical painting The Mass of Berthal de Haze (Royal Museum of Fine Arts, Brussels). In 1862 Leys was created a baron by King Leopold I. At the time of his death, he was engaged in decorating the interior of the Antwerp Town Hall with monumental frescoes depicting the city's history (1863-9). There are easel replicas of these in Brussels. Among the artists who studied with him are James Tissot and Sir Lawrence Alma-Tadema. His best-known pupil is his nephew Henri De Braekeleer (1840-1888).
Sir edwin henry landseer,R.A.
1802-1873 Painter, draughtsman, sculptor and etcher, brother of (3) Charles Landseer. He became the best-known member of the family and was one of the most highly respected and popular British painters of the 19th century. He was first trained by his father, who taught him etching, and he then studied with Benjamin Robert Haydon and at the Royal Academy Schools in London. Precociously gifted, he drew competently from childhood and in 1813 he won the Silver Palette for draughtsmanship at the Society of Arts. In 1815 he exhibited at the Royal Academy for the first time, showing some drawings of a mule and of the heads of dogs. From an early age he was a frequent visitor to the menagerie in Exeter Change in the Strand, London,